krossad
jag kände för att skriva av mig lite. berätta det som har hänt som jag inte alls var förberedd på men som jag ändå kände av att det skulle ske. jag blev lämnad igår. eller han sa att han inte vill ses mer, för han känner inte lika mycket och det kändes inte rätt.
i torsdags pratade vi en lång stund i telefonen och bestämde, mest för hans skull att ta en "paus". en paus fast vi skulle ses och prata men inte lika ofta. mera chill, inget seriöst. jag kände mig tveksam men samtidigt ville jag göra allt för att jag ändå på något sätt skulle ha honom kvar. det funkade inte.
så precis det jag var rädd för när jag berättade här på bloggen att jag träffat honom, att han skulle kasta mig efter två månader har skett. och jag är totalt krossad.
utöver att han var den enda vännen jag hade utanför familjen så var jag så kär i honom. jag kunde se på honom och bara tok-le för att allt kändes så jävla rätt. och jag kände med alla ben i kroppen att detta är kärleken. jag har hittat den.
men den vill inte vara med mig. det är klart det fanns saker som gjorde att det blev lite irritationer mellan oss. han var ganska kass på att kompromissa, vilket är livsviktigt om en relation ska hålla och på grund av det blev det diskussioner som troligen ledde till att han inte pallade med det hela. han var väldigt stressad också. typ på livet i helhet. det var märkligt, för oavsett om jag visade att jag fanns där för att lugna honom eller backa 50 steg så kändes det inte som att jag gjorde rätt.
jag blev ihjäl-klämd. jag hamnade mellan skolan och hans kompisar som ständigt drog i honom och som han ville vara med mer än något annat. så jag kom emellan och det gjorde att jag kände mig ivägen. jag förstörde och stressade honom mera.
jag minns när vi åkte till uppsala för inte så länge sen och han berättade om allt som bara stressade sönder honom och jag sa att han behövde ha en kväll med bara mig och han. få slappna av och bara vara, slippa tänka på allt annat. han svarade, nej jag behöver en hel dag utan mobilen så ingen kan nå mig.
på riktigt så var det hans svar. så ja jag hade väl förstått att hans hjärta inte var på samma sida som mitt men det fanns ju ändå en önskan och en dröm att det skulle ändra sig. men jag tror det bara stjälpte mer och mer för varje dag.
han var inte samma person längre som den som jag träffade i februari. då var han min dröm. den finaste människan på hela jordklotet. men det hände något sen. efter att han sa att han var kär i mig, som om det var det naturligaste känslan, var det som att han sakta suddade ut sina känslor. jag fattade självklart inte det då utan släppte på alla trådar och fall pladask. tänkte att om han nu även säger att han är kär så är väl biffen fixad?
Så nu sitter jag här krossad i alla inälvor. mest mest hjärtat. jag hade precis höjt min medicin så biverkningarna hjälper ju verkligen till att känna mig olycklig och deprimerad. men jaja. life goes on antar jag.
känner att jag behöver komma bort, vilket är svårt i pandemi-tider. men jag funderar faktiskt på att boka in en resa till kalmar nästa vecka. få vara där några dagar och ladda om. låta min syster väcka mig till liv och börja om på nytt när jag kommer hem sen.
sorgarbete tar ju tid tyvärr, men kanske kan jag känna att medicinen börjat verka då och att jag klarar av det själv. utan honom. även om jag helst hade haft honom vid min sida mest av allt. men världen är dessvärre orättvis.
jaja, söka lite jobb och facetimea med syster som fyller år står på schemat härnäst ikväll. har hittat sommarjobb i göteborg!! tänk vad skönt. det är bara en vecka. lite semester fast man jobbar. känna in staden. min favoritstad. snart kommer jag gbg, och då lämnar jag inte.