Skräponad
Idag var jag och Daniel ute för att gå till stranden jag bor vid för att plocka skräp. Det var ju den Nordiska Kusträddardagen i lördags men eftersom jag hade andra ärenden den dagen så passade jag på att plocka idag istället.
Det går helt enkelt ut på att man samlar sina nära och kära eller så kan man självklart gå själv, till närmaste strand för att förhindra att skräpet tar det sista steget ut i vattnet där vi längre inte kan städa upp efter oss. Stränder brukar vara fulla av lite allt möjligt i skräp-väg så det är ju en säker och bra plats att gå till om man vill plocka och på det sättet hjälpa världens alla vatten att bestå av mindre skräp.
Jag har inte haft möjlighet att komma till någon strand innan jag flyttade hemifrån utan har tagit tillfället i akt att städa de diken som går från och till där jag bodde innan. Vilket också hjälper till att förhindra skräpet i vattnet, eftersom skräp ofta tar sig långa sträckor med vinden. Plus att det ska ju självklart inte vara skräpigt i naturen heller.
Men nu när jag har en strand och hav på gångbart avstånd så skulle jag äntligen få vara med "på riktigt". Men vi hann inte ens fram till stigen som går ner genom skogen till havet för jag fick en klump i magen när jag såg allt de skräpet som låg i diket på den lilla korta vägen till skogen. Vi fick ihop FEM påsar, FEM. Vi gick inte ens till skogsbrynet, vi vände efter kanske hundra meter för att regnet tilltog.
Jag blir verkligen så ledsen och allt känns hopplöst när jag ser alla dessa burkar, platspåsar och plasttråg, glasflaskor, plåt osv som slängts ner i diket som att det försvinner automatiskt så fort det hamnar där. Dom människorna som trodde att skräpet försvinner genom att sänka ner det till sjöbotten verkar nästan smarta jämfört med dessa som slänger iväg skräp helt synligt.
Jag älskar att gå på skogspromenader, lyssna till fåglarnas kvitter och se alla gröna och färglada blad och blommor som finns där ute i naturen. Men att låta blicken falla över ölburkar, cykeldäck, ICAkassar med mera gör att jag känner skam. Inte för att jag är en del av dom som låter dessa saker hamna där, utan för att jag är en del av mänskligheten. Jag skäms så jag får ont i magen och ber om ursäkt för att den fina naturen som finns där ute för oss blir förstörd.
Jag förstår att alla inte vill ta på sig fritidsskorna och trädgårdshandskarna ut i naturen för att plocka upp sådant som andra slängt i diken och snår. Men det som hjälper oss som vill göra detta, vi som känner att det händer något när man väl städar upp i naturen - det är när resten av befolkningen inte slänger i naturen utan i närmaste soptunna. För naturen är ingen soptunna. Naturen är våra lungor, våra organ till att kunna överleva.
Daniel och jag kommer gå ut igen. Fortsätta på den korta vägen ner till badplatsen tills vi städat upp på stranden. Målet. Men det kommer ta ett tag, för det är så mycket skräp. Och ibland hittar man på bildäck och stora plåtsjok som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Jag vet i alla fall att jag inte vill lämna kvar det ute i naturen där det inte ska vara.
Vid såna här promenader ifrågasätter man också mycket. Livet i helhet. Främst mänskligheten. Vett och etikett. Man blir uppgiven och skamsen och känner att det egentligen inte är någon idé för att det är så mycket skräp att plocka på bara våra fyra händer.
Men jag hoppas och önskar att personer som är ute och går med hunden, paren som är ute på den vanliga måndagspromenaden och mammor eller papporna på promenad med barnvagnen ser oss och tänker om. Att det faktiskt finns dom som bryr sig om naturen och vill städa upp sånt som inte ska vara där. Det kanske göra att de inte slänger iväg hundbajspåsen i skogen som faktiskt är gjord i plast, eller plasten runt chokladkakan eller den där ölburken som ändå var slut.
En början på ett förändrat tankesätt. Det hade varit underbart att få påverka att någon som jag inte känner ifrågasätter sitt tankesätt, sina handligar bara genom att jag är där ute och visar att jag bryr mig.
