karinellenor.blogg.se

Jag skulle vilja påstå att jag är på botten just nu. Jag går här på botten och för att vara ärlig så orkar jag inte bry mig om nånting. Jag skulle vilja påstå att jag är smått deprimerad. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur min livssituation ser ut och har sett ut ett tag nu. 

 

Veckans lista i boken jag fick av min syster i julklapp var "Människor som lyser upp din dag". Sorgligt nog kunde jag inte komma på en enda människa. Förutom mig själv, och det är ju inte dåligt. Jag är en bra människa men eftersom jag antar att listan utgår ifrån personer man har i sin omgivning så nej, det finns ingen. Jag har ju min familj, mamma, pappa och mina äldre systrar som jag vet finns där för mig och som gör det lättare för mig att ta mig genom dagarna. (I det här tillståndet hade jag verkligen inte kunnat bo själv.) Men samtidigt att se dom ha sitt liv med allt dom gör, gör mig mer avundsjuk och kanske även mer deprimerad över hur jag har det. 

 

Min syster sa ofta förut att jag inte hade något liv, och att jag måste fixa ett. Självklart sa hon detta i affekt vid något bråk vi hade men just nu så känner jag att det stämmer. Och jag hade ju gladerligen fixat ett liv om jag bara hade motivationen och orken till det. Men det har jag inte. 

 

Utan jag går här på botten. För botten is nådd. Jag har en vän, som även är mitt ex vilket inte passar så jättebra eftesom jag fortfarande på något sätt kan känna känslor för honom. Men på grund av hans uppmaningar om att vi bara ska vara vänner har jag sedan länge försökt förtränga bort dessa känslor för att ens ha någon att va med. Men jag kan ju inte säga att vi ses speciellt ofta, eftersom varken jag eller han vill att folk i vår omgivning ska tro att det är något mellan oss mer än vänskap. Vilket leder till att jag sitter ofta hemma ensam medan han har kul med alla hans andra vänner som han kan va med hur mycket han vill. 

 

Jag har ett jobb som jag känner viss hatkärlek till just nu. Att jobba i klädbutik med endast nykonsumtion är väl inte direkt drömyrket. Men skulle ni fråga mig vilket mitt drömyrke är kan jag heller inte svara på det. Jag vet inte, ha absolut ingen aning och heller ingen ork att börja fundera på det. Jag nöjer mig för tillfället med det jag har just nu. Ett jobb i en klädbutik som har extremt stora ekonomiska problem. Mina förmiddagspass är borttagna och därav tjänar jag inte lika mycket pengar. 

 

Men vad ska jag egentligen med pengar till? Utöver mina fasta utgifter som mobil, bensin och mitt älskade Netflix-konto (som ger mitt liv lite mer livslust) så lägger jag de mesta på mat, eller miljövänligare saker i vardagen typ återanvändbara ljuskoppar eller tvättbara pads. Sen sparar jag ju även lite till min förhoppningsvis lyckligare framtid som väntar på mig. Typ en lägenhet. En katt. Kanske en vän som faktiskt bryr sig. Jag vet inte, men något annat än det jag har just nu.

 

Att läsa detta förstår jag är en blanding av skratt och ångest. Jag har lika mycket ångest i mig som jag bara skrattar åt mig själv för hur jag har det nu. Jag önskar, verkligen önskar av hela mitt hjärta och alla andra äckliga organ att jag fann en motivation till att göra något med mitt liv. Men jag orkar inte. Finner inga anlednigar. 

 

Mina föredetta vänner som svek mig lägligt till min födelsedag förra året lever sina lyckliga liv. Min ena barndomskompis som jag fann kontakt med förra året ska flytta till Grekland pga jobb och bryr sig heller inte om mig ett skvatt - så den vänskapen klippte jag själv. Min andra barndomskompis sa att här där vi växte upp tillsammans och hittade varandra när vi var sex år och började skolan ihop existerar inte för henne längre. Hon bryr sig bara om sitt NYA liv i Kalmar och de vänner hon har där. Ibland vid större händelser, födelsedagar osv kommer hon hem till sina föräldrar samt syster men har liksom ingen lust att träffa mig. Så varför ska jag kämpa för det? För ännu en person som inte bryr sig? 

 

Som ni kanske förstår så orkar jag inte bry mig längre. Om deras liv är bättre utan mig eller om här där jag är inte längre existerar så varsegod lev ert liv utan mig. Det enda jag hoppas på är att något kommer hända snart. Att nån vill ha mig på sin arbetsplats eller i sin vänskapskrets. Att känna sig behövd av någon eller något. Att ha något att se fram emot mer än att det varje torsdag kommer ut ett nytt avsnitt av Riverdale på Netflix.
Det kanske mest sorligaste i det hela är ju att jag fasar för min födelsedag, på grund av allt jävla tjafs som varit omkring den tidigare år. För att i år kommer jag verkligen inte ha nån kompis som vill fira mig eftersom jag inte har någon. Förra året hade jag det halft och det fanns människor som kunde fira mig i efterskott om de så vill men i år finns det inte en kotte. Och ja jag vet, jag har min familj och 21 är inget speciellt att fira ändå så vem bryr sig? Men det känns ändå jobbigt, redan nu. Jag har ändå alltid älskat min födelsedag, känt mig som en prinsessa för att jag fyllt på samma dag som kungen till jag började i gymnasiet i Uppsala och hypen med Valborg var större för alla än min födelsedag. Vilket jag fortfarande inte kan förstå. 

 

Jag gråter då och då för att ta mig igenom dagarna på något sätt, för att inte fylla på mina tårar så det till slut skälper över. Och det är ganska skönt att gråta. Och min spiral gör inte mitt överemotionella humör bättre. Nu ska jag sluta klaga och hoppas på att jag inte stämde ner er dag mer än nödvändigt. Vi får väl se när jag uppdaterar igen, om jag orkar vill säga. 

 

hörs.