Vänskap och ensamhet
Det var ett tag sen jag blev ensam nu. Den sista lämnade i april om jag ska räkna med mitt ex, vilket jag borde eftersom han trots allt var min närmaste person i livet. Men min bästa vän förvann i höstas. Och innan dess trillade dom av som asplöv på hösten.
Fast det var minst tre månader sen jag blev såhär ensam är det först nu som jag börjar känna av det negativa med att vara själv. Att bara socialisera sig med min familj och att ha mina systrar som kompisar. Det är kul, jag älskar mina systrar men jag tycker också om att se mina systrar som just systrar och inte som vänner. Precis som att mina föräldrar är min mamma och pappa och inget annat än de.
När jag var yngre var min mellersta syster mina bästa vän. Allt hon gjorde var coolt och jag såg upp till henne som om hon var kunglighet. Vi gjorde typ allt ihop och hittade på olika projekt hela tiden. Tackvare hennes spontanitet och vår gemensamma fantasi gjorde vi så mycket konstiga men roliga saker hela tiden, startade band, skrev låtar, låtsades spela in radio, pärlade smycken osv osv. Listan kan göras lång.
Sen när hon blev äldre så ville hon hellre vara med vår äldsta syster för att de båda började växa upp. På den tiden förstod jag inte det utan blev bara ledsen och kände mig ensam. Jag började behandla min kanin som min bästa vän istället och försökte komma på roliga projekt med honom istället, vilket inte var lika lätt eftersom han var en kanin (dessutom ganska överviktig) men han kämpade tappert med att göra mig nöjd. Som det kändes så åtminstone.
Jag vill inte säga att jag haft svårt att få vänner men jag har aldrig varit med i något stort gäng, utan haft en eller två som jag hållt hårt i. Jag har alltid varit den som har en bästa vän vars bästa vän är någon annan än mig. Det har tagit ganska hårt men på olika sätt har det löst sig, jag har nöjt mig med det som när jag nöjde mig med att min mellersta syster tyckte vår äldsta syster var coolare. Eller så har jag hittat någon annan vän och bara följt med strömmen.
Men jag trodde nog aldrig att jag skulle ha en period i livet där jag inte skulle ha nån. Alltså mänsklig. Jag har ju katten, men precis som med kaninen är det inte jättelätt att få respons eller spontana idéer från ett djur. Det blir mest gos.
Jag tycker ändå att det är ganska skrämmande att känna att konversationerna med alla tinder-personer är den enda kontakten jag har med människor. Utan tinder hade jag typ inte ens haft en mobil för att jag bara hade blivit ledsen av att den aldrig plingade till. Och det är ju sorgligt med tanke på hur mycket det betyder att man är populär. Men för mig spelar det faktiskt roll.
Jag laddade ner den där kompis-dejt-appen men jag tycker den är svår. Har pratat med två olika men jag känner liksom ingen pepp i det. Tycker det känns så konstigt att styra upp en träff för att möta en främling som kan bli ens vän. Men vadå? Jag förstår som inte. Det känns bara fel.
Och jag vill heller inte komma över faktumet att de vännerna jag hade för ca 2 år sen ska vara long gone nu. Jag älskar ju dom, och vill inte ha några andra vänner. Vi matchar, klickar, hör ihop, kalla det var ni vill men jag har liksom inte förstått varför jag ska gå på dejt med en person för att vi ska bli vänner. Det känns så uppstyrt och konstlat.
Dom har bara inte fattat det än, men snart ramlar poletten ner och då skriver dom och ber om ursäkt och så är allt som vanligt igen.
Ja, som ni hör är jag väldigt naiv och h a t a r förändring. Det är så jobbigt, och dessa två senaste åren, alltså 2018 + 2019 har varit tuffa. Jag hoppas varje dag på att det ska hända nånting som gör att jag kanske får kontakt med mitt gamla liv igen. Jag saknar det så mycket. Jag saknar den versionen av mig själv så mycket. Få vara ute och ha kul, skratta och dansa, vara med personer man känner att man kan dö för. Det ger så mycket energi, motivation och det är liksom inte konstigt att jag sitter här utan det.
Jag har verkligen ingen motivation eller energi till nånting i livet. Så fort jag vill påbörja något så håller det en vecka och sen "bläh tråkigt" och så slutar jag. Jag kan inte läsa en kurs jag tycker låter kul, jag kan inte träna fast jag egentligen vill och jag kan inte göra saker som jag förut uppskattade. Mina intressen är som bortblåsta. Jag minns inte ens vad jag tycker om att göra.
Livet är konstigt ibland. Men jag hoppas att jag läser det här en dag snart och minns tillbaka på den här tiden och verkligen minns hur jobbigt det var men att jag kämpade ur det och på något sätt fick vänner igen, ett nytt liv.
Mitt gamla liv kanske är borta, men inte mitt gamla jag. Hon kommer igen.
Starkare och gladare än någonsin.