Farfar
Den artonde maj skrev jag senast och berättade om mina biverkningar av ssri. Sen dess har mitt liv rasat samman helt och hållet. Ni kanske tänker att jag tar i men icke, eller jo lite grann kanske men det har absolut inte varit kul.
Det första som hände var just det att jag höjde medicinen för att jag inte mådde bra. Kände att depressionen började smyga sig på och att jag behövde hjälp med måendet igen. Och att få svart på vitt av min läkare att jag är tillbaka i depressionen var ett hårt slag mot självkänslan.
Och precis som jag skrev i förra inlägget så var jag livrädd för att höja just på grund av biverkningarna.
Så jag mådde dåligt, sökte stöd och tröst hos killen jag dejtade och fick inga bra gensvar alls. Faktum är att en vecka efter jag börjat på min ssri-höjning dumpar han mig när jag är som svagast. Vi var aldrig ett par så han kunde väl inte riktigt dumpa mig men han sa upp kontakten för att han helt enkelt inte har några känslor kvar för mig. Jag var, och är tragiskt nog, super kär i honom och tog det extremt hårt. Jag vet att han inte behandlade mig med respekt och jag var inte förvånad över att jag blev lämnad men ändå var jag inte redo. Han kändes som något speciellt, en framtid liksom. Så det gjorde ont och det gör fortfarande fruktansvärt ont.
Så med en återkommande depression plus jobbiga biverkningar och ett totalt krossat hjärta kan man ju tycka att jag fått nog med sorg i mitt liv.
Jag drog iväg till Kalmar i en vecka för att få luft och frihet från min verklighet och när jag väl kom hem till helgen skulle mamma och pappa ut på en weekend i Sverige. Så syster kom hem och då händer det som absolut inte får hända. Det som inte kan hända och det som händer ändå.
Farfar får en extrem hjärtsmäll och lämnar oss.
Ja vad säger man? Jag mådde redan skit.. Jag mår så dåligt att jag har tappat matlusten x2. Jag tappade egentligen matlusten när hjärtat gick itu.
För tillfället är jag i stor sorg. Jag har inte fattat riktigt att han inte är här. Jag tror nånstans att han är iväg bara, men kommer snart till oss och sågar ved som han brukar. Jag grät i en halvtimme förra söndagen när jag fick reda på det, sen dess kan jag inte gråta. Jag är helt tom. Jag tror jag bara skjutit bort allt och förtränger det jag känner för att jag inte har någon ork kvar.
Jag var redan slut och är totalt skit-slut nu.
Så en ny resa till Kalmar är inbokad. Åker dit för att hitta kraft från min syster som på något magiskt sätt lyckas koka ihop så jag får må bra de dagar jag är där. Men så fort jag sätter ned foten på perrongen hemma igen så kommer depressionen tillbaka igen. Så mycket styrka kan ingen koka ihop så det är okej. Men jag vet att jag känner så för att jag växt ur mitt barndomshem också. En flytt vore något. För min mentala hälsas skull. Och för alla runt omkring.
Jag har i alla fall tid hos psykologen nu i veckan och ska få spy ur mig allt detta, eftersom jag lyckades bli sjuk till vår förra inbokade tid. När man är deprimerad orkar man liksom inte boka nya tider. Man, eller jag bryr mig inte om mig själv just nu för att självhat som växer inombord. Så kan det vara!