Det är dags nu tyvärr
Det som jag aldrig trodde skulle ske händer just nu. Jag ska gå vidare nu, och även om det känns skit just nu tror jag att det kommer vara skönt sen. Försöker intala mig det i alla fall.
2010 började jag sjätte klass och det som är speciellt med att börja sexan här där jag bor är att man flyttar från sin lilla byskola in till den stora skolan och därmed blandas med de från de andra byskolorna. Så det blev en helt ny skola, med nya klassrum och ett helt nytt typ av schema med olika ämnen jag inte hade haft innan. Men framförallt en helt ny klass. Med personer som jag bara träffat ibland när vi gått om varandra vid idrotten eller slöjdlektionerna. Jag kände ingen speciellt bra men tyckte det var kul att blanda upp sig lite och få nya kompisar.
2011 började jag få känslor för en kille i klassen. Vi skrev en del på sms och jag tyckte han var rolig och speciell. Han var annorlunda jämfört med de andra killarna. Han hade utländsk bakgrund och kanske bäst av allt så gillade han att kramas. Vi blev tillsammans lite av och till - sådär som det kunde vara när man var 13 år. Han var min allra första pojkvän medan jag var hans sjunde kanske. Men när han väl dumpade mig för tredje och därmed sista gången så blev jag så ledsen. Riktigt hjärtekrossad, vad jag trodde det betydde då i alla fall. Men min strategi för att komma över honom var att börja intressera mig för en annan kille i klassen. Han som alla var vän med, han var till och med bästis med lärarna. Han var rolig, smart, lång och det kanske bästa - han tyckte om att kramas. Jag intalade mig själv att han kunde jag börja tycka om istället för han är defenitivt lätt att komma över.
Tji fick jag. Åtta år har gått och jag har fortfarande känslor för honom. Oavsett hur många gånger jag har sagt upp kontakten, bråkat, brutit upp och tagit bort honom från alla sociala medier så ligger han närmare mitt hjärta en någon annan. Men nu är det dags att säga hej då, på riktigt.
Förra året den här tiden hade jag träffat han som våldtog mig. Jag ansåg då att jag var superduperkär i honom, men i efterhand så vet jag att jag var inte kär i honom (obvi eftersom han är en idiot?) utan i känslan att vara kär och ha någon. Jag tänkte jättemycket på O under tiden jag träffade denna idiot så.
Det var sent på natten och jag var tvungen att fråga honom om det skulle göra ont för honom att se mig tillsammans med någon annan. Av någon anledning var jag 100% säker på att han skulle säga ja, att det åtminstonde skulle kännas i hjärtat lite grann men han svarade ett självsäkert Nej till svar. Jag som redan hade börjat gråta innan kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna för hela min värld brast. Bara tanken på att han skulle bli tillsammans med någon annan, få känslor och bli riktigt galet kär i någon annan än mig gjorde så ont. Eller det gör så ont. Jag kan knappt föreställa mig det. Se bilder på dom två tillsammans på Instagram eller få se han ändra sin relationsstatus på Facebook - det skulle krossa mig totalt.
Självklart frågade han tillbaka, vadå skulle det göra ont för dig om jag blev tillsammans med någon annan?. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan som skulle uppstå i mig, svarade jag tillbaka. Han skrev tre punkter som svar.
Sen började vår diskussion. Han menar på att jag borde gå vidare nu. Så det är det jag ska göra. Utan honom. Utan hans hjälp. Men samtidigt ville han finnas där och stötta mig för han vet att jag har det tufft psykiskt, eftersom han är den närmaste personen jag har haft. Men jag ifrågasatte, hur ska jag kunna gå vidare om jag också ska gråta mot din axel så fort jag behöver prata ut om hur jag mår? Det visste han inte, men han ville liksom inte lämna. Jag märkte att han tyckte det var jobbigt att säga hejdå. Såsom hejdå nu hörs vi inte mer - åtminstonde inte på ca 7 år.
Det är jobbigt för mig med för som sagt, han är den enda trygga punkten jag har. Han vet mer om mig än någon annan. Det är klart det känns läskigt och jobbigt att säga hejdå till en sån person.
Vi har brutit förut, men inte kunnat hålla oss en vecka innan vi börjar prata igen. För min del har det varit för jag saknat honom och ångrat mig och för att jag behövt honom i mitt liv. Vill höra hans tankar om saker och velat ha hans stöd när jag mått dåligt. Det är så skönt att ha någon som bara vet allt och som man kan säga allt till.
En mindre jobbig del av det hela är väl hur mycket min familj tycker om honom. Fortfarande, fast det gått mer än två år sen vi gjorde slut. Min mamma är nog värst. Hon kommenterar hans bilder på facebook och är minst lika kär i hans mamma. Liksom är det okej att smyga sig in i hennes facebook och radera dom helt?
Men jag vet att pappa inte heller riktigt vill släppa taget eftersom han ibland kan fråga hur det går för honom på universitet.
Mina systrar följer honom på instagram? Är inte det jättekonstigt? Visst att det var väl mer okej när vi var tillsammans men det var TVÅ ÅR sen? Så eftersom jag vet att ni läser det här så ber jag er att släppa taget nu. Och jag vet Lovisa, du tycker om honom jättemycket och att du anser att han är min själsfrände, det kanske är sant men det är inget jag kan gå och hoppas på längre.
Det är helt enkelt dags att gå vidare nu, hur ont det än gör. svinjävlahelvetesont