karinellenor.blogg.se

I somras någon gång drabbades jag av en panikångestattack i bilen påväg till jobbet. Det var så hemskt och jag oroar mig ständigt för att det ska hända igen. 

Att jag mått och mår dåligt är inget nytt för mig. Enda sen jag kom in i puburteten så har jag mått dåligt och det har gått väldogy mycket upp och ner det senaste åren. Mitt psykiska mående har verkligen blivit påverkat av saker som har hänt kring mig, som med pojkvän och kompisar och jag tror det var just därför jag drabbades av den där attacken. 

Det känns lite som i efterhand att glaset rann över och mitt psyke inte längre orkade ta allt själv längre. Som ett rop på hjälp från mitt psyke kom den där attacken och jag fick vakna upp lite och se att det kanske inte är så bra ändå och att det inte funkar att hålla allt inom sig längre. 

Sen jag började må dåligt vid 13 års ålder så har jag varit mot att söka hjälp. Mycket pga att det känts mycket tabubelagt men också för att jag vill och vet att jag kan hjälpa mig själv och jag klarar mig bra själv. Men självklart går allt till en gräns och efter 2018s alla händelser med kompisar, våldtäckt, uppbrott och svek så tror jag bara inte att mitt psyke pallade mera. 

Så jag försökte söka hjälp i kommunen som jag bor i men det gick inge vidare så jag sökte mig till stan. Nu träffar jag en psykolog som hjälper mig och än så länge har det känts bra tills för två veckor sen när det small igen. 

Det är väldigt svårt att beskriva och förklara ångest och psykisk ohälsa så att även personer som inte har relation till det kan förstå, men i enkla drag kändes det som att jag gick in i en vägg. 

Jag var mitt i mensen och upplevde väldigt mycket pms samt ångest över hur mitt liv såg ut och hur långt bort jag var från vart jag egentligen vill vara. En våg av besvikelse och missnöje sköljde över mig för att jag jämförde mig med vad mina äldre systrar gjorde i min ålder och att jag ändå kan se i mina föräldrars ögon att de är lite besvikna över min bekvämlighet. 

Jag försöker ju verkligen komma härifrån, men det är så svårt. Jag trodde det skulle vara lättare att hitta jobb i Uppsala och på så sätt få in nya rutiner som kanske kunde leda till en flytt men så enkelt har det inte varit. Eftersom jag också är väldigt ensam, utan kompisar eller kärlek så kommer jag liksom inte framåt. 

Jag försöker på den fronten också, men ibland så orkar man bara inte se hur förjävligt det egentligen är och då är det lättare att bara lunka på i samma takt här hemma. 

Genom att dejta kompisar och eventuella partners så blir det ofrivilligt tydligt att man är ensam och den känslan är svår att ta. Ibland orkar jag möta den - ibland inte. 

Jag gick in i den här "väggen" och tappade matlust, livslust, mening och förstod helt enkelt inte varför jag fanns. Jag låg i sängen och orkade inte ens kolla på mobilen. Att scrolla genom instagram gav mig ännu mer ångest och känslan av att jag var värdelös ökade. Intrycken från bilder och antal likes snurrade i huvudet på mig så jag låg mest i sängen och kollade mig omkring och blev trött av bara det. 

På grund av min minskade matlust blev jag magsjuk. Jag hamnade även där i en ond cirkel. Om jag inte åt fick jag ont i magen - om jag åt fick jag ont i magen. 

Sen den livlösa veckan har måendet kommit och gått. Ångesten har ökat och enligt min psykolog var det ett bakslag. 

Eftersom jag mått dåligt så pass länge har jag också normaliserat det här måendet så när han frågade mig om att börja med anti-depressiva mediciner började jag förminska mitt eget mående. 

Idag var jag till läkaren och fick svara på lite frågor där det visade sig att jag är medel på depressionsskalan. Det känns självklart inge bra men samtidigt är jag inte jätteförvånad. Läkaren skrev ut medicin som jag ska börja ta men usch vad läskigt det känns. 

Känslan av att jag ska och kan klara mig själv utan hjälp kommer tillbaka och jag förminskar mitt mående än en gång. Det är väl helt enkelt bara att inse att jag mår inte bra och jag vill ju må bra - det har jag bestämt mig för! 

Första och andra veckan med medicinen kommer vara ett helvete, man mår oftast sämre än vad man gör utan men sen lättar det och man börjar (förhoppningsvis) må bra igen. Med det i tankarna känns det inte jättekul att ha första och andra veckan framför mig men det är ju inget jag kommer ifrån. Får ju liksom ångest av att tänka på första och andra veckan, då kanske det är lika bra att uppleva de för att sedan bli kvitt de. 

Jag tänkte prova i en månad ungefär. Eller tre. Vi får se hur det känns. Men jag kommer inte börja ikväll. Eller den här veckan, eventuellt på söndag. 

Det som också skrämmer är att de personer som tidigare haft självskadebeteende / självmordstankar kan få tillbaka eller få mer under dessa två veckor. Jag har själv erfarenhet av båda under en längre period men vid årsskiftet valde jag att släppa det bakom mig - därför vill jag inte falla tillbaka i gamla mönster. Jag tror det skrämmer mig mest, men det är svårt att berätta det för andra. Det är liksom inget man bara säger. Det är svåra och läskiga saker att erkänna, kanske mest för en själv. 

Vi får se hur det går. Jag hoppas det går bra, men det lär ju märkas. Jag ska också försöka komma igång att skriva mer igen, här eller för hand för att hjälpa mig själv. Det är viktigt att skriva av sig. Men det var nog allt för nu. Ta hand om er. 

puss.